“Jag kysser dig, min älskling”
Så avslutar mamma sitt brev.
“Vet du, mamma, min älskling,
här tilltalar inte någon mig på det sättet.
Ser du mig verkligen som en levande miniatyrstaty…?
Och Du, för evigt ung, tittar på mig.
Ett leende – så vackert.
Du drömmer om mitt gyllene hår.
Gyllene – mina ord och handlingar.
O, om människorna skulle döma med min mammas röst.
O, om han skulle ha min mammas hjärta,
då skulle han förstå mina bekymmer…
I så fall, liksom i min rosa barndom,
skulle det vara svårt att räkna antalet leenden.
I så fall, genom morgnar och aftnar,
skulle jag sväva mot min dröm…
I så fall skulle hans osanna förtal inte lyckas att få mina axlar att bli nedsänkta.
En dag kommer det att hända
att jag är släkt med alla.
Och någon för mig helt okänd kommer att lugna mig, när jag är i nöd.
Och ingen främling dömer mig på grund av min karaktär, mitt utseende, min poesi…
Och en främling blir min vän -
På samma sätt som du är min vän, mamma.
En gång kommer denna “främling”
att skriva ett brev till mig -
och på de sista raderna kommer det att stå:
Vi ses min ÄLSKLING,
kyss på dig…”
6.12.2006 Taavetti/Luumäki
