Så avslutar mamma sitt brev.
“Vet du, mamma, min älskling,
här tilltalar inte någon mig på det sättet.
Ser du mig verkligen som en levande miniatyrstaty…?
Och Du, för evigt ung, tittar på mig.
Ett leende – så vackert.
Du drömmer om mitt gyllene hår.
Gyllene – mina ord och handlingar.
O, om människorna skulle döma med min mammas röst.
O, om han skulle ha min mammas hjärta,
då skulle han förstå mina bekymmer…
I så fall, liksom i min rosa barndom,
skulle det vara svårt att räkna antalet leenden.
I så fall, genom morgnar och aftnar,
skulle jag sväva mot min dröm…
I så fall skulle hans osanna förtal inte lyckas att få mina axlar att bli nedsänkta.
En dag kommer det att hända
att jag är släkt med alla.
Och någon för mig helt okänd kommer att lugna mig, när jag är i nöd.
Och ingen främling dömer mig på grund av min karaktär, mitt utseende, min poesi…
Och en främling blir min vän -
På samma sätt som du är min vän, mamma.
En gång kommer denna “främling”
att skriva ett brev till mig -
och på de sista raderna kommer det att stå:
Vi ses min ÄLSKLING,
kyss på dig…”

6.12.2006 Taavetti/Luumäki

“ I kiss you, sweetheart “.
My mother closes her letters.

” Do you know my dear mother,
nobody calls me sweetheart here.
Do you imagine me as a miniature sculpture that is alive…?
And you, forever young see me.
A smile, an ornament .
You dream of my golden hair.
You see my deeds and words as golden.
Oh, if only people would judge me with my mother s voice.
“He” would understand my worries…
Then, as in my rosy childhood,
it would be difficult to count my smiles.
Then through days and nights
I would fly in my dreams…
Then his slander
would not make me stoop my shoulders.

One day I’ll be everyone’s kin,
And a total stranger will comfort me in my distress.
And a stranger will not judge me
because of my character, looks or poetry…
And a stranger will become a friend –
like you, my mother,
and he will write me a letter one day, closing
“See you soon, my sweetheart –
With love and kisses…”

6.12.2006 Taavetti / Luumäki /

”Suutelen sinua, kultaseni”.
Näin äiti päättää kirjeensä.

Tiedätkö äitini – rakkaani,
minua täällä ei kukaan näin puhuttele.
Kuvitteletko tosiaan minut eläväksi pienoisveistokseksi….?
Ja Sinä ikuisesti nuorena katselet minua.
Hymy – kaunistus.
Näet unta hiuksistani kultaisista.
Kultaisina – minun sanani ja tekoni.
Oi, jos äidin äänellä ihmisten puheet tuomitsisivat.
Oi, jos hänellä olisi äitini sydän,
”Hän” tajuaisi minun huoleni…
Silloin, kun olin vaaleanpunaisessa lapsuudessani,
olisi vaikea laskea hymyjeni määrää.
Silloin läpi aamujen ja iltojen
leijailisin haaveeni luo…
Silloin ei hänen perätön panettelunsa
onnistuisi painamaan olkapäitäni alas.
 
Joskus tulee tapahtumaan,
että olen kaikille sukua.
Ja joku ventovieras rauhoittaa,
kun minä joudun hätään.
Ja joku muukalainen ei tuomitse luonteesta, ulkonäöstä, runoistani…
Ja eräästä muukalaisesta tulee ystävä
- samankaltaisena kuin sinä äiti olet.
Ja minulle tämä ”joku”
kirjoittaa joskus kirjeen
- viimeisinä riveinä lukee:
”Tapaamisiin KULTASENI suudelmin…”

Galina Punkkinen